It doesn’t matter how tough we are. Trauma always leaves a scar. It follows us home, it changes our lives. Trauma messes everybody up. But maybe that’s the point. All the pain and the fear and the crap. Maybe going through all that is what keeps us moving forward. It’s what pushes us. Maybe we have to get a little bit messed up. Before we can step up.
torsdag, januari 24
När jag hör din röst
"Men den starkaste känslan är fortfarande lättnad. En lättnad som kommer från mitt allra innersta väsen. Hur mycket jag än kämpar för att inte tänka på honom, så kämpar jag inte för att glömma. Jag oroar mig ibland - sent på natten, när utmattningen och sömnbristen bryter ner mina försvarsmurar - för att allt faktiskt är på väg att försvinna. Att mitt minne är ett såll, och att jag en vacker dag inte kommer komma ihåg den exakta färgnyansen i hans ögon, känslan av hans lena hud eller strukturen i hans röst. Jag får inte tänka på det där, men jag måste minnas det. För det finns bara en sak jag behöver för att överleva: jag måste veta att han existerar. Det är allt. Jag står ut med vad som helst, bara han finns." ;O .
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar