För ett år sedan, öppnade jag mig för någon på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag minns varenda detalj från den dagen. Eller av dagen minns jag igentligen bara att jag var en ljugande idiot, men kvällen minns jag allt av. Det började med att vi gick ut några stycken.
Vi skulle gå till sofia.
Jag och personen ifråga hamnade lite på efterkälken, så vi tänkte gå en genväg genom kyrkogården.
Tyvärr gick det inte snabbare. Vi började först gå en massa omvägar, för att få fortsätta prata. Jag minns att vi pratade om allt den kvällen.
Allt.
Och jag ville verkligen inte därifrån. Det var så vackert.
Det var mörkt, så pass mörkt att jag inte riktigt såg dig. Jag såg bara konturerna av din kropp.
Himlen var vacker, så vacker som den alltid tycks vara när jag är med dig.
Men månen var vackrare än någonsin, och det minns jag att jag berättade för dig. Och du höll med mig. Sedan dog du.
Ironiskt nog där inne på kyrkogården. Så det tog ännu längre tid. Hah, och fredde ringde och trodde att du blivit misshandlad..
Jag saknar det, jag saknar hur vi en gång hade det.
Jag saknar dig.
-.-
försvinn inte.
då vet jag inte vad jag gör .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar