jag skrev ett brev. det spelade ingen roll.

Allt är rörigt. Huvudet är rörigt.
Jag ville ju egentligen slippa tjatet. Den eviga beröringen som aldrig tycktes ta slut.
Slippa känna att hela kroppen vänder sig ut och in och hur hjärtat bultar av panik.
Men nu då? När det är borta? Vad ska jag då irritera mig på?
Jag har testat olika saker, så som fjortisarna som blivit ett väldigt stort antal här i Lund.
Har även sett hur det kändes att irritera mig på kyssljud. Skånska. Tomma ögon. Vänner. Saker som inte ens existerar. Men det är inte tillräckligt.

Sen testade jag något som skulle kunna vara motsatsen, att känna kärlek på olika sätt. På de sätt jag kommit åt. Och ja. Det har varit på enkla sätt som att sitta med en vän och prata om allt. Jag har hittat en sådan. Det har även varit sådant som att byta ut denna vän till en random människa som säger hallon och har keps. Där krävdes mer och man kan väl säga vad man vill om det, men ibland måste principerna gå.
Jag har gett kärlek till min mamma. Jag har tittat på vackra saker och gett mental kärlek. Jag har gett kärlek i dans, ensam. I sång. I skrift. Jag har vågat visa min saknad till en vän och fått kärlek tillbaks. Jag har pratat, skrattat och lett och även då fått kärlek tillbaks. Men inget där har heller varit tillräckligt i dessa stunder.

Vad som händer vet jag inte. Det mesta känns meningslöst. Även om allt kanske varit det hela tiden, så har jag börjat se på det annorlunda. Eller, kanske inte det heller, utan snarare börjat snöa in mig på allt annorlunda. Granskar, undersöker och bedömer allt. In i minsta detalj. Men även det känns meningslöst.

Jag skriver bara osammanhängande skit här. Vet inte ens varför. Vart jag vill komma med det. Ingenstans egentligen tror jag. Kan bara inte använda ett Word-dokument. Det ger inte samma känsla.

Jag har börjat känna mig ensam. Även om jag träffar mer människor än någonsin. Kan inte vara själv. Men fortfarande ensam. För jag är ju det. Och nej, då menar jag inte att jag inte har några vänner eller att jag är fast i deprimerade självdestruktiva tankar som folk så lätt får för sig, utan bara så enkelt att jag är ensam. Alla är väl ensamma på sitt sätt. Jag är ensam på mitt. Och i detta läget tycker jag inte om det.

Jag pallar inte mer nu. Det kommer inte ta slut och jag har inte tid att skriva här hela natten.

tack.