Varför kan man aldrig fatta förrän det är för sent?
Det är en Madridsaknarkväll ikväll.
Har pratat med Maria och Alexandra. Fått mail från Patrik. Haft Madridlistan på hög volym. Skrattat åt Anders profilbilder. Tittat på alla vackra bilder.
Alla mina minnen från Madrid är vackra.
Även om långt ifrån allt var vackert, så har det blivit det.
Alla människor som på något sätt varit med i mitt liv där har också blivit vackra.
Även de jag kanske inte alltid älskade mest i hela världen.
Men jag såg inte hur fina dom verkligen är när jag hade dem framför mig.
Man fattar inte.
Jag saknar dem.
Jag saknar den lyckan jag konstant kände.
Den sprudlande glädjen.
Hysteriska skrattanfall.
Jag saknar Madrid.
Conchi.
Självständigheten.
Friheten att kunna andas när det behövdes.
Och jag vill dansa. Dansadansadansa.
Nu sitter jag mest.
Jag pratar mycket dock vilket är fint.
Men åh.
Andasandasandas.
LIHNPOLIHNPWODJPÖODKJÅPQSJKBLW. fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar