Och på bara någon sekund kom den riktiga verkligheten in i min.
På någon sekund blev det plötsligt tungt. Sönder.
Det finns mycket kvar. Alldeles för mycket.
Det drar mig nedåt. Ner i ett hål i jordens yta för att täcka mig med jord och sedan stampa på mig.
Jag håller emot. Fastän jag borde släppa.
Låta det ske.
Varför kommer du inte tillbaks och säger hej?
Varför är det så omöjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar